Prolog

Det mesta som kunde gå snett hade gjort det i första halvlek. Första hörnan och nick i mål, var fasen fanns markeringen? 0-2, det var öppna gatan på högerkanten. Så ett långskott, i mål, det måste ha varit 50 meter.
”Pojkarna var sig inte lika. Inte kan de ha varit nervösa, rutinerade spelare som de?”
Tillskärare Eric ”Krullen” Petersson lade ifrån sig tidningen på bordet bredvid kaffekoppen där han satt på Solviks café intill fönstret med utsikt mot centrum.
Det var dagen efter och det gamla gardet var samlat för eftersnack och en stunds gemenskap. Det hade inte blivit något avancemang till Smålandsseriens högsta division för Smålandsstenars GoIF den här gången heller. IFK Ljungby hade visat sig vara för svåra. Förlust i första kvalmatchen borta och hemma blev det bara oavgjort efter en
mardrömsstart.
Det var hit de gick, för att prata en stund om gårdagsmatchen och än mer om det som varit förr. Det var hit de gick, till de självklara samlingspunkterna då ingen tv-soffa väntade därhemma med dokusåpor och reklam. Du kunde gå till Göstas och ta en kopp
kaffe och ett wienerbröd för 50 öre. Eller gå till systrarna Perssons på Järnvägsgatan, kända för sina mockatårtor med tillhörande plåtask. Eller till Emil Svenssons mitt i centrum, där Ottosson hade sin rak- och frisersalong i källaren, och där man fick se upp när man passerade, eftersom han spottade snuset rakt ut på gatan. Men den här gången satt de på Solvik på Centrumplan 4. Det var ofta här föreningen höll sina möten.
Några satt där över ett parti schack. Eleverna från realskolan tog en fika under rasten, liksom industriarbetarna.

Eftersnack på Solviks Café söndagen den 8 juni 1947.

Här satt nu de som varit med förr då det spelades bättre fotboll, som det alltid har gjorts om man levat så många år att man har mycket förr att jämföra med. Det var de som cyklade till matcherna, sköt hårdast, som hade lite jävlaranamma och inte gnällde över en spark på smalbenet. De som tvättade av sig i ån efter matcherna, som den gången i Ohsbruk då de efter en stund i vattnet upptäckte att det varit oljeutsläpp, och elva svarta, nerkletade spelare snabbt tog sig ur vattnet. Eller den gången då sjön var full av kräftor.
Det var de som spelade med stålhättor på fotbollskorna och som drack sockerdricka, för det hjälpte mot det mesta, även då benpiporna stack ut. De som kunde få en illa riktad luftpastej slagen 20 år tidigare att bli en perfekt crossboll, som ljudlöst landade vid mottagarfoten. En strumprullare, som målvakten fumlade in, till ett skott i krysset med sträckt vrist. Bollen som träffade i huvudet till en språngnick i mål. Men det är inte så konstigt, för det är en frihet man har rätt att ta sig när man en gång slutar som fotbollsspelare.
För det har alltid spelats bättre fotboll och kommer alltid att ha spelats bättre fotboll. En fotbollssanning alla kommande generationer av blivande fotbollsspelare är dömda att få höra och bli påminda om efter varje bittert nederlag.

Eric ”Krullen” Petersson hade varit med från föreningens början och varit ordförande under 13 år. Han var en fruktad centertank och kanonskytt, snabbfotad och suverän på skallen. Han hade varit med i den där stenhårda derbymatchen, han glömde den aldrig,
mot Gnosjö borta i Smålandsettan 1931, då de låg under med 2-0 i halvtid.
”Men minns ni hur vi vände på steken och vann med 3-2. Det är nog den matchen jagminns bäst”, sa ”Krullen” till sina gamla lagkamrater.
Då var också maskinsnickare Oscar Svensson med på planen. Han var en snabbfotad herre, oftast högerytter men lika bra som inner, halvback eller back. Han var begåvad med god blick för spelet, en tillgång för laget med teknik och utrustad med en kanon i varje fot.
Förlorat mot Ljungby skulle han aldrig ha gjort. Då, på den tiden i början av 30-talet, hade de vunnit först med 9-6 och returen med 7-4.
”De roligaste fotbollsmatcherna jag spelat”, sa han och rörde om i påtåren. Han hävdade också med bestämdhet att lagkamraten och vänsterinnern Gerhard ”Geve” Wennblad hade varit Smålandsstenars bäste fotbollsspelare genom tiderna.
Möbelhandlaren Ture Kindblom, som satt bredvid, hade en gång enligt egen utsago gjort mål från eget straffområde i en match mot Landeryd. Han hade fått en fullträff på bollen, som med dunder och brak hamnade i nätmaskorna tillsammans med motståndarmålvakten. I en match mot Anderstorp hade det blivit seger med 14-0 och Kindblom hade gjort tre eller fyra mål. Han mindes inte exakt, det var så många mål, och så var han ju back.
Grovarbetare Ragnar Bokvist gjorde sin fotbollsdebut som vänsterytter i B-laget. Som 18-åring hade han fått ta på sig målvaktströjan i A-laget, då den ordinarie målvakten haft
förhinder. Han skötte sig så bra att han därefter blev bofast i buren. Med tiden blev han ett målvaktslejon av stort format. En gång räddade han en straffspark högt upp i krysset.Det var i en hemmamatch mot Rydöbruk våren 1932, mindes han.
De hade sedan länge lagt skorna på hyllan, men fanns alltid på plats för att följa den nya generationen, som de dagen innan sett missa chansen till uppflyttning. De var allalite till mans förvånade att det blivit ett sådant snöpligt slut.

Kval till Smålandsserien Division I lördagen den 7 juni 1947.

Det hade varit en fin vårsäsong med segrar på rad och få svackor. Laget var starkt och siktet hade hela säsongen varit inställt på spel i Smålandsseriens första division under hösten. De hade mycket riktigt placerat sig i toppen av division II Västbo. Ett sista hinder
skulle emellertid undanröjas, men det var ingen enkel kvalmatch.
IFK Ljungby var känt för att ha storvuxna, hårdföra spelare. Efter förlusten på bortaplan en vecka tidigare var nu Smålandsstenars GoIF tvungna att vinna returen hemma. Men segrar var de vana vid och att göra många mål, så förhoppningar fanns om ett
lyckat slutresultat.
Kvalmatcherna hade under många säsonger tidigare varit ett spöke för Smålandsstenar, och flera gånger tidigare hade klubben fallit på mållinjen. Men i år verkade laget starkare än tidigare och chanserna föreföll nu mycket goda att de skulle lyckas.
Vårsäsongen hade rullat på efter den inledande segern med 6-0 hemma mot Nissafors. Anderstorp hade besegrats med hela 16-2 och Gislaveds reserver med 9-1. Enda plumpen i protokollet hade kommit mot Reftele i mitten av maj, då det blev uddamålsförlust
med 5-4, men då saknades några ordinarie i startelvan. Backarna Kjell Johansson och Hjalmar Nydén hade inte riktigt varit sig lika och målvakten Rune Sandberg hade inte haft sin bästa dag.

Men nu var det bakslaget glömt och spelare, ledare och supporters var laddade inför returmötet mot Ljungby. Lagledaren Johannes Nilsson hade mött domaren Allan Andersson vid stationen när han kom med tåget från Värnamo. Han hade bjudit hem honom på middag med tillhörande sup.
Laget var redo och som alltid med en 2-3-5-uppställning. Rune Sandberg hade vid det här laget blivit rutinerad i målet, även om han då och då kunde släppa in lite enkla bollar. Framför honom spelade stabila backparet Nils och Kjell Johansson. Som centerhalv agerade säkre bjässen Filip Hansson mellan ytterhalvbackarna Nils ”Pommac” Karlsson och slitvargen Lennart Hedin. De fem spelarna i kedjan hade öst in mål tidigare i serien. Elon Malm spelade högerytter och Mats Magnusson, som satt fyra skott mot Gislaved,
fanns på motsatta kanten. Karl-Erik Danielsson på vänsterinnern var också en pålitlig målskytt. Bredvid honom som centerforward fanns en ny bekantskap, nyförvärvet från Huskvarna södra Gösta Bäckström, som skulle debutera inför hemmapubliken.

Men lagets store målkanon och lysande stjärna fanns på högerinnern. Valter Josefsson hade formligen öst in mål tidigare under säsongen. Han hade gjort tre mot Nissafors, två i förlusten mot Reftele och hela sju pytsar i storsegern över Anderstorp. Josefsson hade under flera år varit organisatören och stöttepelaren i fotbollselvan, egentligen ända sedan han flyttade till samhället från Hyltebruk 1940. Det gick knappt att beskriva hur viktig han var för representationslaget. Han var känd för sitt lugn i både med- och motgång. Han gjorde sällan en dålig match och gick uppoffrande och
slitstarkt in för laget. Även bland motståndarna var han berömd för sitt justa och ärliga sätt. Senare skulle flera allsvenska klubbar visa sitt intresse för att få över honom, men han valde alltid att ta det säkra före det osäkra, precis som på fotbollsplanen, och blev SGoIF trogen.

Omkring 500 åskådare kantade planen när domaren var redo att blåsa till spel. 90 nervösa kvalminuter väntade. Efter att Ljungbys lagkapten uppvaktats med blomsterkvast satte SGoIF-centern Bäckström med sol och vind emot sig i gång spelet.
Matchen började nervöst från båda lagen, med felpass och alltför många luftpastejer. Ju längre matchen led, desto mer rafflande blev den och i många stunder hård, på gränsen till brutal. Bortalagets spelare tappade flera gånger helt konceptet och formligen manglade ner de mer småväxta hemmaspelarna. Tidigt fick domaren Andersson varna halvbacken Hilding Persson och vänsterinnern Erik Bergström för fult spel.

Smålandsstenarkedjan fungerade bra, men den sista turen och gnistan framför mål verkade denna dag saknas. Innertrion med Josefsson, Bäckström och Danielsson var rörlig, och skapade flera farliga chanser, men missade också givna mållägen. Första halvlek
var annars spelmässigt jämn, men det blev gästande Ljungby som fick den första hörnan. Omarkerad kunde högerinnern Sture Karlsson nicka den i mål.
SGoIF-försvaret verkade för dagen ihåligt, även om backen Rune Johansson och halvback Nils Karlsson lyckades med några fina brytningar. Efter en halvtimmes spel tog sig Ljungbys högerinner Karlsson förbi hemmaförsvaret och hans fina inspel nickades
återigen i mål av vänsteryttern Erik Björkman. Trots långa stunder av fint spel var SGoIF i tvåmålsunderläge. Värre skulle det bli, alltmedan den stora hemmapubliken uppgivet kisade i den sköna eftermiddagssolen.
Bara fem minuter senare vräkte högerbacken Hilding Persson i väg ett chansskott. Det fanns de runt planen som uppskattade avståndet till nära 50 meter. Via ribban hamnade bollen i hemmamålet. Kanske var det solen som hade bländat, eller så kanske bollbanan varit en aning svårbedömd, vem vet? Men det finns en ensamhet som bara en målvakt känner när han just släppt in ett billigt mål.

Med 0-3 i baken blev det ingen rolig pausanalys. Det var det som absolut inte hade fått hända. Försvaret uppträdde som yra höns. Hur i helvete gick trean in, skottet kom ju nästan från halva plan? Det var lika bra att sluta med höjdbollarna, deras två fyrtorn till backar tog allt på huvudet. För fan, gubbar, försök passa bollen till varandra!
I andra halvlek satte hemmalaget allt på ett kort. Med hjälp av vinden i ryggen gick man till en storoffensiv, som fick ljungbyförsvaret att svikta. Redan i den andra minuten blev det reducering när högeryttern Elon Malm sköt en lyra som slank in i krysset. Precis en sådan start som behövdes. I tionde minuten drabbades Ljungby av ett nytt bakslag då deras bäste spelare, högerbacken Hilding Persson, kolliderade med Valter Josefsson och fick utgå för resten av matchen. Strax efter kom ytterligare en reducering efter en vacker kombination i kedjan. Vänsteryttern Mats Magnusson sköt i stolpen och returen placerades i mål av nyförvärvet Bäckström, som hittills spelat bra och visat att han borde bli bofast på centern.
Bortalaget var nu rejält skärrat, så mycket så att det gick överstyr. Halvbacken Vilhelm Persson satte in en riktigt ful tackling inne i eget straffområde. På den efterföljande straffen gjorde säkre skytten Josefsson inget misstag. Det var kvitterat. Kepsar flög i luften, dundrande hejarop och applåder. Nu var hemmafavoriterna rejält på gång.
Nu väntade supportrarna bara på ledningsmålet och det fanns gott om tid kvar. Mendet brast i avslutningarna och trots flera upplagda lägen blev det inte fler mål. 3-3 stod sig matchen ut och det blev IFK Ljungby som till hösten fick spela i Smålandsettan. De hade haft effektiviteten och hårdheten som behövdes denna dag.
För de svart-vita skulle det bli en höst med fortsatt spel i andradivisionen och nya möten med grannklubbarna.

”Men det går väl flera tåg och med den småländska envisheten och det goda spelarmaterialet, som nu finnes, torde väl Smålandsstenarelvan i en snar framtid nå en plats i solen”, läste Eric ”Krullen” Petersson högt ur matchreferatet, där han satt på Solviks café tillsammans med Ture Kindblom, Oscar Svensson och gamle målvakten Ragnar Bokvist. De hade alla varit med i föreningens barndom och tillhört de första stöttespelarna
i representationslaget. Där debuterade handelsbiträdet Valdemar Petersson redan som 14-åring. Det var i en match mot Gislaved och han spelade vänsterhalv. De vann med 9-1. Det var också han som gjorde segermålet till 3-2 i den där fantastiska matchen mot Gnosjö 1931, det skulle han aldrig glömma. När han var på lekhumör kunde han skoja ganska friskt med sina motståndare.
Maskinisten Harald Björck hade varit en säker försvarsklippa, brytsäker och specialist på höjdbollar. Han hade börjat sin fotbollsbana som forward, blev sedermera högerback, och avslutade sin aktiva karriär som centerhalv.
På ett gulnat fotografi står de uppställda på rad tillsammans med lagkamraterna i de karakteristiska svart-vita tröjorna. Grovarbetare på plan och utanför, snickare, fabriksarbetare, stöttepelare.
De som vunnit 12 matcher premiäråret 1927 då målskillnaden blev 101-101. Det var året med de kusliga siffrorna 2-12 mot Halmstads Södra IF. Det året våren var ljum och gräset på de toviga fotbollsåkrarna blev grönt tidigt.
Det året som Smålandsstenars GoIF bildades.

Redan året innan föreningen bildades började matchutbyte med grannklubbarna och laget stuvade in sig i två personbilar till bortamatcherna. Här har delar av laget ställt upp efter en match 1926. Den allra första vänskapsmatchen spelades mot Gislaveds reserver,
som besegrades med 4-2 och därefter följde segrar på rad mot Reftele, 9-5 och 3-1, Anderstorp 3-1, Rydöbruk, 3-1, 9-5 och 7-1, Landeryd 4-1, innan det blev en första förlust med 1-2. Den stomme som under många kommande säsonger skulle tillhöra representationslaget var framträdande redan nu. Eric ”Krullen” Petersson blev bäste målskytt med 18 fullträffar.